sofisstil

eller

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Det är väl egentligen pga det här som jag bestämde mig för att skaffa en blogg.
För att skriva för min egen del och för att förhoppningsvis skaffa bra kontakter.

Den 27 oktober 2010 var jag på en hälsoundersökning genom jobbet.
Det slutade med att jag var 100% sjukskriven för utmattningssyndrom.
Då fattade jag inte vad min läkare pratade om? Jag var ju "bara lite trött.". Det är skillnad på att vara lite trött och sova så fort det blir en lugn sekund...Vid köksbordet, i soffan framför alla tv-program, i bilen (alltid!) att gå och lägga sej tidigt på kvällen sova omänskligt länge och ändå inte vakna pigg...
Nu, ett år och fyra månader senare, förstår jag precis och jag tackar min läkare för att hon sjukskrev mig i rättan tid.

När jag väl gick hem från jobbet och lugnade ner mig var det som att gå in i en dvala. Det enda jag gjorde de första två månaderna var att sova och kolla på tv. Jag orkade inget annat! Min sambo fick dra ett stort lass här hemma och jag är så tacksam för att han har orkat och fortfarande orkar <3
Jag ville inte gå utanför dörren och att träffa folk var en pina. Jag ville bara vara i fred!
Det var nog först till jul det året som jag umgicks med släkt och vänner. Och ett bra bevis på att jag var på väg åt rätt håll var att sambon lät mig köra hem från julmiddagen på juldagen. Han ansåg att jag var så pass pigg att jag skulle hålla mig vaken bakom ratten den korta vägen mellan Eksjö och hem till Nässjö.
Och det var verkligen så, när jag var som sämst kunde jag inte köra bil för jag var på väg att somna bakom ratten!
I slutet av januari, början på februari, förra året åkte vi till Sälen med goda vänner och jag höll mig vaken hela vägen :) 2010 var jag inte vaken en enda gång...

I slutet av februari började jag jobba lite smått, men det fungerade inte :( Jag klarade varken av ljud, ljus eller folk. Jag var så besviken! Jag ville verkligen jobba och jag längtade efter att ha en gemenskap och att känna att jag gjorde nytta. Jag ville känna en mening med att kliva ur sängen på morgonen.
Sjukdomen gör att det blir som en ond cirkel. Jag vill hela tiden mer än vad jag orkar och klarar av, och när jag har tröttat ut mig tar det flera dagar innan jag är i gång igen.
Jag har varit frustrerad, arg och fruktansvärt ledsen många gånger!
Balansgången är hårfin...Och jag har fortfarande inte klurat ut hur den/jag fungerar.

Jag har haft många turer fram och tillbaka på jobbet med jobb i olika procentsatser, socialträning, arbetsträning och i somras var jag också tre veckor på utdelningskontoret. Jag trivdes de tre veckorna och det fungerade bra. Det var en positiv erfarenhet som gjorde att jag längtade tillbaka till jobbet och mina arbetskamrater på terminalen.
1 september var jag tillbaka på 50% och det kändes toppen! Visst var det tufft och jag vat trött, men det kändes bra.
I slutet av november var det som att gå in i en vägg, det kändes som en rejäl käftsmäll och helt plötsligt pallade jag inte längre!



Då bestämde jag mig för att gå in i Omstart.

Omstart är en förmån för långtidssjukskrivna postanställda som inte klarar av att komma tillbaka till sitt arbete.
Jag har numer en visstidsanställning i Posten AB. Anställningen gäller i ett år, fram till 31/12.
Under det här året ska jag hitta vad jag skulle kunna tänka mig att jobba med.
Det känns spännande och jag får ett bra pirr i magen när jag tänker på tiden jag har framför mig!

Det värsta som kan hända är att jag står arbetslös om ett år, men vågar jag inget så vinner jag inget!

Eller?